Nina Åkestam: “Jag ångrade allt. Mest av allt att Gil hade fått världens sämsta mamma.”
Bild: Sofia Runarsdotter

Doktorn i ekonomi, författaren och debattören Nina Åkestam trodde att hon hade koll på det mesta, även när det gällde att skaffa barn. Men hon drabbades av en förlossningsdepression som tog ett år att ta sig ur, och menar att vi måste sluta avfärda alla jobbiga känslor kring föräldraskapet som något som “hör till”.

Nina Åkestam och hennes man ville gärna ha barn. Det var efterlängtat, graviditeten flöt på som den skulle och båda två hade en grundläggande känsla av att saker och ting brukar ofta gå bra – och så skulle även detta göra.
– Visst hade vi funderat på hur det skulle bli, men utgått från att det här kommer vi att klara jättebra.

Förlossningsvård i kaos

Samtidigt som de började närma sig tiden för förlossning lade BB Sofia i Stockholm ner. En populär förlossningsklinik i en dessutom överbelastad förlossningsvård, där klinikerna ofta var fulla. Där någonstans började stressen smyga sig på. Nya uppgifter avlöste varandra kring var de skulle åka, och Nina och hennes man blev mer och mer stressade.
Ungefär i den vevan började det gå lite sämre för mig psykiskt. Det var inte så att jag rent konkret var rädd för att behöva föda i bilen, eller få dålig vård. Men känslan av att inte ha koll på läget var väldigt stressande.

Så satte förlossningen igång spontant dagen innan beräknad nedkomst. Nina och hennes man fick åka till Södertälje, en stad och ett sjukhus de aldrig besökt tidigare. Själva förlossningen gick bra, men bara några timmar efter började det gå “åt fanders”.
– Vi fick snabbt reda på att vi inte var önskvärda, att det var ont om plats. Jag födde klockan sju på kvällen, och nio på morgonen var vi på väg hem. I journalen stod det sedan att vi bad om att få åka hem, men det var snarare så att vi blev tjatade på tills vi sa ja. Sedan blev vi tillbakaskickade till olika sjukhus för rutinkontroll, och efter det var det som att det bara blev värre för mig i huvudet.

I ett Facebookinlägg beskrev Nina i efterhand hur hon med en 38 timmar gammal bebis fick åka kollektivt till ett annat sjukhus för läkarkontrollen, som hon inte hann göra på sjukhuset där hon födde. “38 timmar gamla bebisar gillar inte att åka buss. Det gör inte 38 timmar gamla mammor heller, när tårarna sprutar för att hormonerna går ur kroppen och bäckenbotten är så paj att varje steg man tar känns som ett maraton. Dessutom: att blöda igenom även de största förlossningsbindan är något man helst gör på sjukhus eller hemma, inte på Tjärhovsplan när man väntar på treans buss. I ösregn.”

Ett helt år i bubblan

De flesta föräldrar känner nog igen känslan av att tillvaron är helt och håller upp-och-ner de första veckorna med en ny familjemedlem. Men för Nina handlade det inte om några veckor, känslan av kaos och kontrollförlust varade i ett år. Eftersom att hon haft tidigare erfarenheter av depressioner, kunde hon relativt snabbt identifiera känslor och förstå: såhär ska det inte vara. Någonting är fel.
– Jag kände ingen glädje, var orolig, hyperaktiv fast med fel saker som att jag kunde städa helt planlöst, kände känslor som att mitt barn inte var mitt, att jag ville lämna tillbaka honom och att jag inte orkade med. Och samtidigt skam och ångest över att jag kände så. Det blev helt sammantaget helt övermäktigt, säger Nina Åkestam.

På BVC förstod man snabbt att allt inte var som det skulle, och skickade Nina vidare till en psykolog som inte hade någon erfarenhet av förlossningsdepression.
– Det räckte inte gå och prata om detta en timme i veckan, det behövs kraftigare åtgärder. Jag bet ihop istället, ett bra tag. När jag året efter fortfarande inte mådde bättre, så började jag själv att benämna det som en förlossningsdepression. Jag hade hela tiden känslan av att det var synd om mitt barn som var tvungen att ha mig som mamma, men efter ett tag insåg jag att det stämmer ju inte. Jag gör en massa bra saker, men jag kan inte känna det själv. Då började jag förstå att mina egna tankar var konstiga.

View this post on Instagram

En bild tagen för prick två år sedan. Då var Gil tre månader och jag inne i det becksvarta mörker som förlossningsdepression kan vara. Det syns inte på någon av bilderna från den tiden, men jag ville inget hellre än att fly från mitt liv. Jag ångrade allt, mest att Gil hade fått världens sämsta mamma. Jag hade utmattande kontrollbeteenden och sov aldrig mer än 20 minuter i sträck. Nästan ett år senare lyckades jag diagnosticera mig själv och sakta bli bättre med hjälp av terapi. Fortfarande i vintras, när Gil var nästan två år, var jag livrädd för att vara ensam med honom, för att jag kände mig så värdelös. Nu är jag helt frisk och kan inte förstå att jag kunde leva i det där så länge som jag gjorde. Det jag vill säga är väl egentligen det här: du som känner så här är INTE ensam och du är INTE en dålig förälder. Det du har är en psykisk förlossningsskada som behöver behandlas, och för det måste du få hjälp. Du behöver inte vara självmordsbenägen eller gråta jämt för att vara deprimerad. Prata med BVC eller BMM eller vårdcentralen, kräv den diagnos jag och så många andra aldrig fick. Du måste berätta för att kunna bli frisk. Och vi som är vänner och familj för aldrig glömma att en glad bild på Instagram inte säger ett skit. Fråga hur det är och lyssna på svaret. För ingen förtjänar att må så, och inga barn förtjänar en förälder i mörker.

A post shared by Nina Åkestam (@ninaakestam) on

“Då kan det hinna gå ganska ordentligt åt helvete”

I Ninas fall vände det när hon istället tog kontakt med sin gamla terapeut, och tillslut fick verktygen att kunna hantera både katastroftankarna och skammen. Men för en nybliven förälder som inte redan har kontakter i vårdsystemet eller tidigare erfarenhet av psykisk ohälsa, kan det vara svårt att få hjälp.
BVC är ofta bra, men de är inte specialister på detta. De har sina checklistor, men om det går tolv månader innan man får ordentlig hjälp, då kan det hinna gå ganska ordentligt åt helvete om man mår dåligt.

Att prata om hur tufft livet som nybliven förälder kan vara, och sticka hål på myten om det rosenskimrande bebislivet, är fört det mesta positivt. Men det finns också risk för en jargong där det som inte känns bra blir allt för normaliserat.
– Det som skulle kunnat vara en hjälp för mig hade varit att prata om det. Men svaret jag ofta fick var att ´så är det, visst är det jobbigt, det går över´. Det viftades ofta bort, om än i all välmening. Man kan behöva ha någon i sitt liv som ser att du inte är dig själv, att det är något mer än bara en jobbig period.

När Nina Åkestam berättade om sina problem, var responsen enbart positiv. Men det visar också på att det fortfarande anses modigt att berätta om den här typen av problem.
– Det borde inte vara konstigare än någon annan typ av förlossningsskada, som att få bristningar eller ärr. Det borde ingå i standardpaketet av skit som man vet kan hända när man får barn.

 


Ninas 3 tips till dig som känner att allt kanske inte står rätt till med måendet:

1. Berätta för en närstående

“Gärna någon som själv har barn och har den första tiden bakom sig. Berätta hur du mår och fråga: låter detta rimligt? Det var min realitycheck, jag berättade för en kompis hur jag kände mig, och hon sa direkt att det där är inte som det ska. Så hitta någon du kan stämma av med, som inte är din partner eller dina egna föräldrar – det är så mycket känslor inblandat där, de relationerna kan också bli lite röriga när man får barn. Vänner eller syskon är nog bäst att använda i dessa lägen.

2. Skaffa hjälp från vården

“Det är supersvårt att skaffa hjälp när man som mest behöver det, för man är inte så kompetent när det gäller att ta tag i saker då. BVC är ofta bra på att fånga upp en, men kom ihåg att om du inte klickar med den psykolog eller annan hjälp du får, leta vidare. Att söka privat kan kännas asdyrt, särskilt om man lever på föräldrapeng, men om du har möjlighet: se det som en prioritering. Din hälsa är det mest värdefulla du har, utan den har man inte mycket.

3. Be om hjälp hemma

“Be om väldigt konkret hjälp från föräldrar och vänner. Det kan kännas jobbigt, men då kan man fråga sig: ´skulle jag själv tycka att det var jobbigt om någon bad mig om detta?´. Ofta är ju svaret nej. Om man inte kan lämna bort barnet ännu, så kanske någon kan komma och fixa mat, eller bära runt på barnet lite medan man vilar. Det gör vardagen lite lättare.


NINA ÅKESTAM

Bor: Stockholm
Familj: Man och ett barn, 2 år
Gör: Doktor i ekonomi, författare och debattör.
Aktuell: Med nya boken Feministfällan, som handlar om utmaningar för dagens jämställdhetskamp. I boken finns även ett kapitel om jämställdhet i familjelivet, lästips till alla som känner att de vill jobba på uppdelningen hemma!