Majken berättar om sina förlossningsdepression
Bild: Privat

Många nyblivna föräldrar pratar om hur lyckliga de är. Men få berättar om när föräldraskapet får en betydligt kämpigare start. Detta trots att en av tio föräldrar drabbas av förlossningsdepression. Majken Carmryd är en av dem.
– Att få barn är skittufft; det är det värsta jag har varit med om. Och även om jag älskar mina barn har jag ibland velat lägga ut dem på Blocket.

Majken är mamma till Andrea och Malte, födda 2014 och 2016. Barnen har olika pappor. Majken berättar om när Andrea föddes:
– Jag var nog inte beredd. Förlossningen var utdragen, men sedan flög hon ut som en raket. Hon var en riktig skrik-och-panik-bebis och min dåvarande partner hade precis startat eget företag och var tvungen att jobba för att försörja familjen. I och med det upplevde jag  inte att jag fick den känslomässiga förståelse jag behövde. Hela den första tiden hade jag baby blues, och sedan blev jag deprimerad. Jag tvivlade på mig själv i min nya roll, jag kände inte att jag var värd att vara mamma. Jag kände mig så otillräcklig. Jag försökte leva upp till rollen som ”Supermamman”, hon som aldrig har tv:n på, hon som aldrig höjer tonen åt sina barn. Det var inte ett dugg mysigt att amma. Brösten blödde och jag kände mig låst för att jag inte hade lugnet att varken äta eller kissa när hon grät. Det skapade panikångest och jag grät ofta i duschen och tänkte: ”Varför känner jag såhär? Jag borde ju vara överlycklig”.

Möttes av stora ögon

När Majken träffade andra mammor i sin föräldragrupp frågade hon rakt ut: ”Är det bara jag som känner så här? Är det bara jag som måste lägga ifrån mig mitt skrikande barn i tre minuter för att själv orka?” 
Det fanns en mamma där som sa: ”Jag håller med och jag förstår”.
– Vi två håller ihop än idag och kan verkligen prata om hur tufft det kan vara att bli mamma, säger Majken. Men alla har inte hållit med. Många frågar: ”Men VARFÖR har du skaffat barn då?” Jag svarar att jag gärna hade hoppat över de första småbarnsåren, men jag kan inte föda en 2-åring, och jag vill ha blodsband till mina barn. Och självklart älskar jag mina barn. Jag älskar dem så fruktansvärt mycket.



Jobbet blev en paus

Början på vändningen för Majken blev när hon fick börja ”småjobba”.
– För mig innebar jobbet verkligen återhämtningstid, en paus från det jag tyckte var så kämpigt hemma. Jag fick en vikarietjänst där jag arbetade vissa kvällar och nätter. Andreas pappa var hemma med henne då, och från jobbet var det bara 400 meter hem. Äntligen fick jag känna att ”jag är inte bara mamma”.

Hittade inte tillbaka

När Andrea fyllde 1 år hände något. Det som var som att ”nu börjar livet”, hon blev mer självständig och Majkens depression började avta. Vid det laget hade relationen redan tagit en smäll och när Andrea var 1,5 år valde Majken och Andreas pappa att separera.
– Vi kunde inte hitta tillbaka till varandra, och få livet ihop att fungera, säger Majken. Det är verkligen inte kul att separera, men vi har bra kontakt och får det att fungera med hämtningar och lämningar. Och viktigaste av allt: Andrea mår bra.

Anton, Malte och Andrea.



Stödet betyder allt

Snart efter separationen mötte Majken sin Anton, och i december 2016 fick de sonen Malte. Nu planerar de för ett sommarbröllop.
– Med Malte var det annorlunda, åtminstone till en början. Graviditeten var jobbig och vi sattes igång i vecka 37, av humanitära skäl. Jag fick ett jättefint stöd i samband med förlossningen. Med Malte tog det längre tid innan förlossningsdepressionen kom – kanske en och en halv månad. Sedan kom allt som en våg. Det var ofta Anton fick ta över familjesituationen, då jag stod redo i dörren för att lämna när han kom hem från jobbet. Allt jag behövde var en känsla av frihet, att få komma ifrån mammarollen och bara vara Majken. Då är det skönt att ha honom där. Vi kan prata öppet om känslorna och han förstår att inte ta det personligt när jag blir arg, att ilskan jag riktar mot honom inte är jag, det är depressionen.

Bryter isen

Majken säger att hon inte skäms en sekund över att hon blivit deprimerad efter sina förlossningar. Istället är det viktigt att prata om det, och att visa andra drabbade att de inte är ensamma.
– Någon behöver bryta isen. Det är inget konstigt att uppleva föräldraskapet som allt annat än enkelt och det borde lyftas fram mer redan på MVC och i de förberedande föräldrakurserna.
– Jag är tacksam att jag har ett enormt stöd i mina närmare vänner, som också har barn i samma ålder. Vi chattar med varandra nästan varje vaken sekund, och kan prata om allt jobbigt. Utan dem hade livet inte funkat.

***

Tecken på förlossningsdepression

Källa: Vårdguiden 1177

En av tio nyblivna föräldrar drabbas av en lättare eller svårare förlossningsdepression.
Vanliga tecken på förlossningsdepression är att du:

– känner dig nedstämd och extremt trött
– har svårt att känna glädje inför barnet
– har skuldkänslor och känslor av hopplöshet
– får humörsvängningar, ångest och sömnproblem
– känner stark oro eller till med panik
– får svårt att koncentrera dig
– drar dig tillbaka från familj och vänner
– har tankar om att skada sig dig eller barnet

Det finns hjälp att få! Om upplever dessa tecken på förlossningsdepression: sök hjälp hos din sjuksköterska på barnavårdscentralen eller hos läkare på vårdcentralen.

***

På Rulla vagn är det enkelt att hitta andra mammor och pappor att umgås med och dela de många utmaningar och lyckostunder som livet med barn innebär. Sök efter en grupp på din ort – eller starta en egen pappa- eller mammagrupp!